Trots att jag ställde klockan och gick upp - vilket jag gjort sista veckan - har jag fastnat i ett oändligt youtube'ande och kaffedrickande, jag borde verkligen sätta fart och få ordning på det sista. Youtube'andet har som vanligt fört mig in i mina dagdrömmar, ena kvarten står jag på en scen och genomför ett bejublat framträdande, jag framför alltid en egen version av någon annans låt, en av de återkommande är "Samma gamla J"("Same Ol' G").
Sen kan jag inte låta bli att bara stirra på Nicki Minaj, tre gånger.
Efter det kan det övergå till en halvtimme av bilder av hur jag ensam attackerar iranska ambassaden i Stockholm med granatgevär och automatvapen, då min mamma blivit kidnappad i Iran. Väl inne sätter jag en pistol mot ambassadörens huvud, tillkallar ett TV-team och försöker tvinga Iran att släppa min mamma. Till och med TV-teamet stryker med i slutändan. Jag är alltid skitsur på iranier i allmänhet ett par timmar efter fantiserandet.
Det är sjukt jobbigt att återgå till verkligheten efter att ha varit rockstjärna, porrstjärna och actionstjärna, vilket gör att mitt fantiserande kan pågå i dagar. Även om det är jobbigt att landa, är dom - som mamma - en av stöttepelarna i mitt liv, dom räddar mig ur vått och låter mig skjuta ångest och gråt framför mig.
När jag cirklar runt mellan de två skjutdörrarna som avgränsar mitt sovrum från vardagsrummet och låter blicken vandra - över det som skall slängas, sorteras, packas och listerna, persiennerna, väggarna som skall torkas - från toppen av berget min mage mest kan liknas vid nu, känns det som att chansen är 50/51 att jag bli klar i tid.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar